Boken är skriven på engelska.
Boken skildrar hur finskamerikanare reagerade på geopolitiska händelser i sin omgivning. Några finskamerikanare emigrerade till Sovjetunionen för att de var övertygade om att de då skulle få leva i "Arbetarnas paradis". Andra reste som frivilliga till inbördeskriget i Spanien.
     Under vinterkriget fanns det finskamerikanare i både Finlands och Sovjetunionens arméer.  Till exempel den finska kolonin i byarna Spencer och Van Etten i staten New York bestod av ca 1 100 finskättlingar som var skarpt uppdelade längs ideologiska linjer. Kommunisterna var den största gruppen och backade oreserverat upp Stalin och Kuusinens marionettregim. Många av invandrarna var fortfarande finska medborgare, vilket innebar att deras stöd för Sovjetunionen var landsförräderi.  Resten av immigranterna höll på Finland, och vinterkriget utkämpades i den lokala pressen med så hårda ord att det till och med höll på att leda till åtal.
     Många andra generationens finskamerikanare som hade flyttat till Sovjetunionen utnyttjades som spioner mot Finland. De talade finska flytande, men hade vuxit upp i USA och i Sovjetunionen, så de hade inga sympatier för Finland. Det gick illa för de flesta, och i ett uppmärksammat fall förföll två finsktalande spioner till kannibalism: de beslöt mörda och äta upp sin ryska kamrat.
     Efter att ha fått rysk spionutbildning kunde finskamerikanare som var födda i USA utan problem söka sig tillbaka hem. Ett par finskamerikanska spioner bytte sida, vilket bl.a. ledde till att den långvarige sovjetspionen Rudolf Abel blev gripen och sedan eventuellt utväxlad mot U2-piloten Francis Gary Powers.
     Senare delen av boken handlar om hur Finlands närhistoria påverkade emigrationen till Amerika. Läsaren får en inblick i bakgrunden till de händelser som tvingade finska patrioter att efter fortsättningskriget utvandra till USA.
     Den sovjetdominerade kontrollkommissionen krävde i samarbete med den röda statspolisen hårda tag mot de s.k. vapensmusslarna. De vapensmusslare som lämnade landet gjorde sina underlydande en enorm tjänst, eftersom dessa inte kunde identifieras då ledarna var borta. Ett exempel på detta kan hämtas från det svenskspråkiga Västnyland, där officeren som ledde verksamheten flydde till Venezuela och tog med sig bevisen.
     Ett tjugotal av vapensmusslarna sökte sig till USA, där de anslöt sig till Förenta Staternas armé. Två av dem var Mannerheimriddare, och en tredje riddare flydde Finland efter att ha blivit dömd för landsförräderi. Läsarna får en inblick i vad som drev denna grupp att lämna Finland, och kan följa deras karriärer i den amerikanska armén.
     Frank Friberg var son till en finsk styrman från Sastmola som flyttade till Massachusetts med sin familj. Frank var född i USA. Han arbetade för CIA, först som agent i Stockholm och sedan som CIA-chef i Helsingfors. Klockan 18 den 15 december 1961 ringde någon på dörren hemma hos Frank i Westend utanför den finska huvudstaden. Där stod en KGB-major, hans hustru och parets elvaåriga dotter. Anatolij Golitsyn med familj anhöll om asyl. Efter en händelserik resa kom flyktingarna till Washington DC. I Helsingfors krävde en desperat ambassadör Zacharov att Finlands gränser skulle stängas.  Golitsyn hade information om politiker som var KGB- informanter i många länder, inte minst i Finland. I Washington berättade Golitysyn vad han visste.
     Sovjetunionen var mån om att deras agent "Timo", som hade varit i deras rullor sedan 1948, skulle bli omvald till Finlands president 1962. Ryssarna sände en diplomatisk not till Finland där de krävde militära konsultationer. President Kekkonen reste till Novosibirsk för att träffa Chrusjtjov. Återkommen till Helsingfors håller Kekkonen ett tal i radio och TV tal där han strör omkring sig ord om krig och gravar. Men som tur är, skulle katastrofen kunna undvikas om väljarna bara hade förstånd att rösta på honom. Chrusjtjov hade lovat att de sovjetiska kraven kunde ställas på framtiden, ifall Finlands utrikespolitik skulle fortsätta på Kekkonens linje.
     Golitsyn talade om för amerikanarna att Kekkonen hade varit fullständigt medveten om noten på förhand, och därefter spelat teater. Ambassadör Bernard Gufler tog Frank Friberg med sig som tolk vid ett besök hos Kekkonen som blev tillfrågad om varför han hade handlat som han gjorde. Kekkonen förnekade inte att han samarbetat med ryssarna för att provocera fram notkrisen.